Midsommar och flytt

Nu är hemflytten i full gång. Jag måste skriva detta med datorn lutad mot en flyttkartong eftersom allt annat är nedpackat.

Den senaste veckan har vi (främst jag och Ann-Sofie) varit runt och fixat det sista på FRRO (som hanterar visa-frågor), banken och diverse affärer. Vi får bara hoppas att vi lyckades göra allt rätt.

Men innan allt blev ett enda kaos (fast ett organiserat sådant) i huset så hann vi dock med att ta bort Karins gips. När hon sedan skulle böja benet för första gången så gjorde det så ont i knät att hon menade att det var värre än att bryta sig. Men nu är det bättre även om hon fortfarande stödjer sig på kryckor och ännu inte återfått full rörlighet i ankel och knä.

När Ann-Sofie och jag kom hem i lördags hade barnen gjort sig midsommarfina och förberett maten. Så även här blev det lite firande men vi skippade grodorna.

Slutligen en bild på sista måltiden i huset.

Vi hörs!

Champagne och dal

Idag började vi dagen med champagne-frukost för att fira en 40-åring och avslutade med matlagningskurs i nord-indisk/asiatisk mat. Vår fantastiske lärare var Krishna, kock hos en fd kollega till Ann-Sofie.

Under fyra timmar fick vi lära oss att tillaga chili panir, koriander chutney, svart dal (fast inte dal makani), peanut masala, cheese rolls, ris med frukt & grönsaker, söt raita och peppar chicken.

Genomgång av recept och råvaror.

Här gäller det att hänga med när Krishna visar. Jag tror att han tyckte att vi var i noggrannaste laget när vi "översatte" hans mängder av de olika ingredienserna som han, med känsla, hade i rätterna till dl, msk och tsk.

Adept och mästare

Det var ganska omständligt och varje rätt innehöll många moment men resultatet blev jättegott.

Vi hörs!

Kalas, kalas, kalas

Den senaste tiden har vi haft eller varit på många kalas.

Anna var på ett födelsedagskalas hos några klasskompisar. Tillställningen ägde rum i en av pappornas hotell här i Whitefield. Det var nog det mest påkostade 8-årskalas jag varit på och jag undrar hur Annas och Gustavs syn på det här med att bjuda hem kompisar påverkas. Här är iaf några bilder/film. Temat var 1D vilket betyder "one direction" = pojkband.

Länk till video

Närmast kameran är sushin, sedan diverse grönsaker etc, efter det chips. Kockarna lagar till varma mackor efter behag, silverskålarna är diverse varmrätter och längst bort skymtar efterrätterna. Tårtan kom separat. Bakom ryggen på kameramannen (dvs på mig) var baren för både stora och små.

Efter detta praktkalas var det dags för en räcka av "hejdå"-kalas, först för Gustav, sedan Anna och sist resten av familjen. Det var kul att träffa alla med lite tråkigt att syftet var att säga adjö.

Efter dessa kalas var det även avskedskalas på skolan för Simon och Karin. Eftersom jag inte har några kort därifrån får det bli ett kort på entre-biljetten.

Men livet är inte bara kalas, det är även en del belöningar och awards också. Här nedan kan ni se bilden  (på datorn) som gav Gustav en andraplats och 1000 Rs i en skoltävling.

Inte heller Anna gick lottlös; när det var dags att dela ut skolbelöningar (awards) kammade hon hem fyra stycken!

Ann-Sofie och jag gjorde ett försök att gå på en cricket-match men efter att ha väntat i 1 1/2 timme på att regnet skulle upphöra gick vi. En timme senare började matchen...

Vi har även passat på att uppgradera våra cyklar.

Vi hörs!

Tänder och ben

Den här veckan var lite speciell för Karin.

I tisdags blev hon äntligen av med sin permanenta tandställning efter ett drygt år. Nu skall hon ha en bettskena(?) i ytterligare ett år för att inte tänderna skall vandra tillbaka till sina tidigare platser.

Före                                                     Efter

Kanske inte så lätt att se på dessa foton men i verkligheten blev resultatet jättebra.

I går eftermiddag red hon som vanligt i skolan men tyvärr så började hästen bakom hennes att konstra och sparkas så det slutade med att Karin åkte i marken och bröt bägge benen i vänster underben. Det gjorde naturligtvis jätteont och eftersom det inte fanns någon bra transport/bår var resan till sjukhuset "obekväm" (Karins ord). Väl på sjukhuset blev hon röntgad, fick lite smärtstillande och sedan så fick hon en gipssken/vagga på baksidan av hela benet och under foten. När svullnaden har gått ner så kommer hon få helgips.

Nu ligger hon hemma i sängen och dricker juice och kollar på film. Det gör fortfarande lite ont men mest när hon behöver lämna sängen.

Karin i väntan på gips.

Allt ovanstående gick väldigt fort. Hon trillade av hästen runt halv fyra, en timme senare var hon, skolsyster och en snäll mamma, som var på plats när det hände, på sjukhuset och strax efter kom även jag. Tre timmar senare kunde jag och en nygipsad Karin lämna och börja åka hem (vilket tog en timme i Bangalores trafik).

Nu blir det några lugna dagar för Karin, sängvila med benet högt. Vi får se hur hon mår efter helgen, om det är läge att gå till skolan eller inte.

Vi hörs!

Tigersafari och moppe

För några helger sedan gjorde vi vår sista lite länge resa här i Indien för den här gången. Vi åkte några timmar söder ut för att försöka se tiger.

Målet var ett lite finare hotell i en ort som heter Kabini. Här stannade vi några nätter och njöt av våra två hus och den tillhörande poolen. Barnen flyttade i princip ner i vattnet och kom bara upp då och då när de behövde mat.

Anna och Gustav ordnade ett härligt "SPA" för oss inkl massage.

Kvällarna använde vi till att bl a se på film om tigern och vad som krävs för att de 1300 som finns kvar i Indien skall ha en chans att klara sig. Det kändes inte så upplyftande.

Eller så tittade vi på typiska danser från de närliggande byarna.

Eller så uppdaterades Facebook etc.

 Men det största syftet med resan var att vi i alla fall skulle försöka få se vilda tigrar. Vi åkte därför ut på två safaris, en tidigt på morgonen (samling 5:45) och en sent på eftermiddagen. Enligt parkvakterna så skulle det finnas mellan 50-60 tigrar i reservatet för närvarande men eftersom de är utspridda över ett stort område var sannolikheten relativt liten att vi skulle stöta på någon. Och där fick de tyvärr rätt. Vi såg många hjortar, vildsvin, jätteekorrar, fåglar, elefanter etc men inga tigrar eller leoparder.

Under andra dagen så backade chauffören ner i diket och trots att han gav full gas framåt och bakåt med rejält hjulspinn så kom han inte loss utan lyckades bara gräva ner bussen till bakaxeln. Jag försökte säga lite fint att när vi fastnar i snön i Sverige så prövar vi med att gasa lite försiktigt på en hög växel och/eller gunga loss bilen. Men vår chaufför visste bättre....not.

Väl hemma i Bangalore igen var det dags att fira vår nyblivna 15-åring, Simon. Högst upp på hans önskelista stod moppe och dataspel; moppen får vänta tills vi kommer hem till Sverige och dataspelet till efter examen.

Vi hörs!

Förlovning

Vår chaufför, Manju, skall gifta sig och förra veckan var jag på hans förlovning. En av de saker som, för oss åtminstone, känns mest annorlunda här i Indien är giftermålen. Jag tror att ca 10 % är vad vi skulle kalla ”normala” äktenskap i Sverige dvs flicka möter pojke, kärlek uppstår och ibland även bröllop (ett sk love marriage). Här i Indien är det inte så. Nästan 90 % av alla äktenskap är arrangerade och så även Manjus och jag skall försöka redogöra för alla turerna.

Förra året kom han till oss och sa att i år, 2013, skulle han gifta sig. "Jaha", svarade vi, "har du träffat en flicka (nutch, nutch, you know what I mean)?"

"No sir, mina föräldrar har bestämt det."

Tiden gick och efter några månader så sa han att det nu fanns en lista med tre flickor och att hans pappa och storebror skulle gå igenom den.

Nästa steg var att han, och hans far, skulle träffa en av dem en söndag. Måndagen efter ville vi naturligtvis veta hur det gått. Flickan hade varit ok men eftersom de inte var nöjda med pappan (han drack) ville de inte gå vidare.

Nytt försök och ny flicka. Denna gång gick det mycket bättre. Manju kunde tänka sig att gifta sig med henne och hon med honom. Nu behövde bara familjerna komma överens. Detta gjorde de hemma hos Manjus familj (totals 50 personer var närvarade) och det bestämdes att de skulle gifta sig. Efter att ha rådfrågat stjärnorna blev det förlovning (i måndags).

Efter att jag åkt bil i 2,5 timmar ut på landet kom jag fram till en liten indisk by som lever på silkesmaskodling. Detta var den blivande brudens hemby och traditionen föreskriver att hennes familj skall arrangera både förlovningen och bröllopet. Här blev jag bjuden på apelsinläsk och mariekex och fick möjlighet att hälsa på alla släktingar och vänner. Efter detta var det middag i den stora gemensamhetslokalen. Maten serverades på bananblad och åts med högerhanden. Eftersom jag fortfarande inte klarar av att göra detta på ett snyggt sätt åt jag med medhavd sked (lite har jag lärt mig i alla fall).

Några regler för indisk mat på bananblad:

• Bara vegetarisk mat.
• Börja äta lite av det söta innan resten kan ätas.
• Något om riset som jag aldrig fattade.
• När du ätit färdigt så viker du ihop bladet så att den smutsiga delen döljs. Om du är nöjd så viker du mot dig och om du inte är nöjd så viker du ifrån dig. 

Själva förlovningen var en ceremoni som utfördes av några av kvinnorna från bägges familjer och efter att de unga (han 25, hon 18) tu utbytt både blomstergirlanger och ringar var det klart. Nästa steg var att bestämma tid (dag och klockslag), återigen med hjälp av diverse himlakroppar. Men eftersom ett rejält åskoväder bröt ut och strömmen försvann så fick man skjuta på detta till senare tillfälle.

Om vi fattat rätt så tror vi inte att Manju och hand fästmö har träffat varandra ensamma någon gång än så länge.

Manju är hindu men vi har inte uppfattat att detta sätt att arrangera äktenskap är knutna till någon speciell religion. Vår maid, som är kristen, verkar ha en liknade historia.

Några kommentarer:

• Familjen (i en utökad betydelse) är, på gott och ont, väldigt viktig i Indien eftersom man inte kan lita på myndigheterna, institutioner etc som i t ex Sverige. Äktenskapet gäller därför mycket mer än hemma hos oss.
• Det är inte tvångsäktenskap vi pratar om (även om jag tror att sådant förekommer här), både mannen och kvinnan verkar ha lika rätt att säga ja eller nej. Jag skulle dock tro att det finns ett visst grupptryck, jag vet inte hur lätt det hade varit för Manju att säga nej efter det att hans far och bror godkänt bruden.
• Kvinnan är, som i så många andra fall här, mest utsatt. Efter giftermålet flyttar hon hem till mannens familj och hans föräldrar blir hennes nya och hon skall lyda sin svärmor. Hennes föräldrar förväntas betala hemgift och varje år mördas väldigt många kvinnor (och ännu fler misshandlas (inklusive syra-attacker)) pga att den överenskomna summan inte betalats.
• Det är möjligt att skilja sig men det inte lätt (jag vet inte vilka skäl som anses ok respektive inte ok).

Vi hörs! 

Minne som en guldfisk

När jag satt och skrev igår lyckades jag glömma att det var första inläggen under 2013 och därmed fick jag inte med början på året.

2012/13 avslutades/inleddes med att vi fick ett sedan länge efterlängtat besök av våra kompisar från Kippholmen. Förutom jul och nyårsfirande på relativt traditionellt sett så åkte vi även ner till Goa för sol och bad. Solen var varm, vattnet likaså och priserna, som vanligt, låga.

 Men in black

 Använd solkräm (eller somna inte med handen på ryggen)

I februari kom Birgitta och Harald på besök. Vi gjorde inte så mycket, mest vanlig vardag. Men två besök till barnens skola hann vi med.

Vi hörs!

Trafiken i Bangalore

Hej,

Som jag skrev i förra inlägget så behöver man ha lite marginal när man åker någonstans i den indiska trafiken. Jag tänkte därför passa på att skriva lite om mina intryck av denna trafik, speciellt den i Bangalore. Allt är kanske inte helt underbyggt med statistik men jag hoppas ändå kunna förmedla lite av vad vi sett här.

1. KOR har företräde. Alltid. Överallt. Inga undantag.
2. TUTA när du kör om, närmar dig en korsning, vill att fordonet framför dig skall flytta på sig, du har tråkigt etc. Jag kollade vår chaufför, han hann med 29 tutningar på 16 min en vanlig dag på väg hem från jobbet.
3. FARTHINDER finns det gått om. Vi har 24 stycken mellan vårt hus och jobbet 9 km bort dvs ungefär ett fartgupp var 300 meter. Och där emellan är gatan full av hål.
4. Olika fordon. I trafiken finns det en uppsjö av olika, långsamma fordon t ex gamla lastbilar, traktorer (som kör vatten), bussar, motorcyklar som i praktiken är otrimmade moppar, bilar, cyklar, autoritchwa (tuc tuc för er som varit i Thailand), handdragna kärror, hundar, kor och gångtrafikanter (eftersom trottoarena är blockerade av skräp, bröte och massa hål).
5. Kortsiktigt tänkande premieras, om inte du tränger dig fram och tar den lediga luckan så gör någon annan det. Det spelar ingen roll att den luckan hade behövts för att lastbilen som blockerar trafiken skulle ha kunnat flytta på sig. 
6. Långsam trafik, punkt 3, 4 och 5 gör att trafiken går långsamt. I princip räknar vi med att det alltid tar minst en timme, i alla fall om vi inte skall till något i närheten.
7. Filkörning. Om det är flera filer åt samma håll så ligger man gärna mittemellan två filer. På så sätt blir det lättare att välja längre fram och samtidigt kan man hindra bilarna bakom att köra om. Det är dessutom inga problem att ligga i högerfilen om man skall svänga vänster eller tvärt om. Det gäller bara att använda regel nr 2.
8. Enkelriktat, är mest att ses som en rekommendation. Om jag kan slippa ligga i kön genom att köra mot trafiken så är det ok, samma sak om jag sparar 200 meter. Om jag dessutom bor i området så gäller inte enkelriktningen mig, bara dem som kommer utifrån. Det är tur att punkt 6 finns.
9. Filbyte. Blinkers är frivilligt men sticka ut handen är i princip obligatoriskt, i alla fall för lastbilar (som alltid har en co-driver på vänster sida (det är vänstertrafik här (i princip))).
10. Blända av när man möter bilar gör man inte eftersom man då inte kan se något (den mötande bilen bländar ju inte av). Samma sak när man kommer ikapp en annan bil. Mycket ljus är bra!
11. Varningstrianglar finns inte utan i stället bryter man av en gren och sätter på bilen. Dessutom kan man bygga en liten mur av stenar runt sitt fordon för att skydda det.
12. Bilbälteslag finns. Den gäller för framsätesåkande (och bara om man tror att polisen kollar). För MC gäller att föraren skall ha på hjälm, passagerarna (och de kan vara många) åker utan.
13. Alla regler är frivilliga utom 1 & 2.

Vi hörs!

Koh Tao, Thailand

Hej igen!

Här nere har första kvartalet varit indisk vardag dvs lite strul, lite bekvämt, mycket värme och, nu för tiden, mycket träning för mig och Ann-Sofie. Jag har även tagit crawl-lektioner men än så länge klarar jag knappt simma en bassänglängd (22m) innan jag måste stanna och vila. Enligt många så blir det bättre efter massa övning men eftersom det är så jobbigt att öva... ni förstår.

Jag har även certifierat mig som projektledare - PMP - nu under våren. Själva certifieringen är en noga kontrollerad historia i testcenters över hela världen. Eftersom jag bott här nere och börjat vänja mig vid potentiellt indiskt strul så såg jag till att ha ordentlig marginal (en timme) innan tentan för att kunna hantera eventuella problem med trafiken etc. Det var inga trafikproblem så jag kom fram en timme för tidigt. Det var bara det att det stod fel adress på nätet! Jag har fortfarande en del att lära t ex att alltid ringa och kolla i förväg. Jag kom i alla fall fram i tid (med 20 min i marginal) så det löste sig.

Påsklovet tillbringade vi i Koh Tao, en ö på Thailands östsida. Efter en kort flygresa till Bangkok, en dag sightseeing inkl flätning av Annas hår, nattbuss och snabbfärja kom vi fram till Koh Tao.

Målet med resan var att dyka. Nöjesdyk för mig och Ann-Sofie, Open Water-certifiering för Simon och Karin, Bubbelmaker för Anna och snorkling för Gustav.

Vi hade hittat ett dykcenter på nätet, Crystal, och vi blev väldigt nöjda med dem. Det var en ganska laid back atmosfär men de var mycket noga med säkerheten och det kändes aldrig otryggt att dyka där. Simon och Karin klarade av sin kurs och i slutet av veckan så kunde vi (Ann-Sofie och jag) dyka ihop med dem. Det var gôrskoj och vi planerar redan nästa dykresa.

Annas dykkurs var en förmiddag i poolen för att lära sig hantera sin utrustning (även hon dök med lufttub). Under eftermiddagen följde hon med ut på dykbåten och där dök hon i havet (på grunt vatten). Jättekul, säger hon. På sin dykkurs träffade hon en dansk kompis (som bor i Delhi) - Oona - och de var nästan oskiljaktiga under resten av veckan.

Under tiden de andra barnen hade olika typer av dykaktiviteter snorklade Gustav längs med stranden eller så byggde han på sin snäckaffär. Roligt var det i alla fall.

Fredag morgon åkte vi tillbaka till Bangkok. Naturligtvis var det just denna morgon de siktade valhaj vid ön. Kul för våra kompisar och vi har något att se fram emot när vi kommer tillbaka.

Efter en dag i Bangkok kom vi hem igen. Eftersom familjen Svensson kommit på besök tillbringade vi söndagen med att äta brunch med dem. Kul som vanligt och förhoppningsvis hinner vi ses mer innan de återvänder till Sverige.

Vi hörs!